Det är fortfarande mörkt när Simon Lidåker sätter sig i bilen och kör mot Malmbäck. Det är mitt i en vanlig arbetsvecka, men jobbet är långt ifrån enformigt. Han dricker kaffe ur en liten termos medan han åker och planerar dagen i huvudet.

Ända sedan han och hans fru Lovisa och hennes två bröder, Teodor och Ludwig Axelsson, köpte företaget 2020 har kalendern varit fullbokad. Simon har mycket att stå i, det är mycket kundmöten, företagets ekonomi måste skötas och samtidigt behövs hans hjälp i produktionen.

Som ägare till Sveriges äldsta pinnstolsfabrik, Bröderna Wigells stolfabrik, har de fyra delägarna fullt upp. Men de brinner för sina jobb. Lovisa är företagets VD, Simon är ansvarig för ekonomin och Teodor och Ludwig ansvarar för produktionen och utvecklingen av de produkter som kunderna efterfrågar.

Simon kör in i Malmbäck, där Bröderna Wigells har legat ända sedan starten 1868, och passerar det lilla
centrumet. På Strömdalsvägen svänger han av till höger efter ett tag och kommer till fabriken.

En känsla av lycka slår emot honom när han hoppar ur bilen och han påminns om att han, Lovisa och hennes bröder har gjort en gedigen arbetsinsats: inte bara införskaffade de fabriken mitt under coronapandemin 2020, utan de har lyckats att hålla verksamheten i drift under alla restriktioner, sjukdomsperioder och inlärningsperioder. Faktiskt har de lyckats bättre än så, de har förnyat företaget, fått nya viktiga kunder och har nya spännande samarbeten på gång. Visst har det varit ett svårlagt pussel under de två åren som varit, men de har lyckats.

En bättre start än så kan man knappast önska sig.

Så snart Simon kliver in genom fabrikens dörrar slår doften av sågat virke, olja och färg emot honom. Han går in på sitt kontor, sätter sig vid datorn och loggar in på sin mejl. Några kunder har hört av sig och vill boka möten, så han kollar sin kalender och hittar tider för dem. Han skriver sina svar och skickar.

Han scrollar vidare i mejlen och tar bort några reklammeddelanden. Sedan går han ut i fabriken och hälsar på personalen och hoppar in där han behövs. Vissa dagar står han och kör en maskin, andra gånger monterar han ihop möbler och sängar, eller hjälper till att ytbehandla. Han tycker det är roligt att han kan vara så rörlig i fabriken.

Just denna dag är det deras pinnstol Florida som går igenom produktionens alla processer.

Vid kap- och lamellsågen jobbar Leif Hansson. Han har redan fullt med sågspån över sina byxor och skjorta, efter att ha ägnat morgonen åt att välja ut material och stått och sågat.

Leif uppskattar friheten med jobbet. Varje morgon får han en lapp i näven med de ämnen som ska användas. Utifrån det kan han lägga upp arbetet som han vill och börja såga upp de ämnen som behövs för veckans produktion.

”Jag är en rutinmänniska”, säger han. ”Jag gillar när vardagen på jobbet följer
samma mönster. Då trivs jag allra bäst.”

När det gäller produktionen av pinnstolar har den mer eller mindre följt samma mönster ända sedan Wigells startade 1868. Faktum är att pinnstolen hade amerikanska och engelska föregångare, men den första svenska pinnstolen brukar tillskrivas Henriette Killander, som var herrgårdsfru på Hooks herrgård. Just den stolen fick det nobla namnet ”Hennes nåd”.

Det här hände någon gång på 1850-talet. Henriette hade blivit inspirerad av windsorstolen från England och ritat en egen skiss på en möbel. Därefter kontaktade hon snickare i trakten för att få möbeln tillverkad.

Inom kort hade pinnstolen blivit populär bland vanligt dödligt folk och bönder i trakten satte i gång att tillverka pinnstolar som bisyssla. På den här tiden använde man trampsvarv som enda maskin. Pinnstolsfabrikerna började dyka upp här och var, och under en period fanns det inte mindre än ett trettiotal tillverkare bara i lilla Malmbäck.

För Bröderna Wigells stolfabrik inleddes allt med att de tog fram en stol utifrån Henriettes förlaga. Classic kallade de den. Hundrafemtiofyra år senare tillverkas den fortfarande.

Idag är såklart utbudet av modeller större än vid tiden för företagets början.

Simon lämnar Leif och platsen där de hyvlar, limmar, river och putsar stolsitsarna. Han går vidare i produktionen till CNC-maskinen, där Bo Lundberg borrar hål för ryggpinnarna, fräser av konturen till sitsarna och skålar dem.

Både Bos far och farfar har jobbat på Bröderna Wigells stolfabrik, så han är stolt över att föra arvet vidare.

”Jag har arbetat med trä hela mitt liv”, säger han. ”Trä är det jag kan och det kan jag jävligt bra. Att man nu för första gången på fyrtio år får jobba med det i rejäla arbetskläder, det är som grädden på moset.”

Alla i personalen är väldigt nöjda med valet av arbetskläder. De gillar att ha arbetsskjortan på sig på jobbet. Det ligger någonting i det Simon säger:

”Man känner sig lite rakare i ryggen på nåt sätt, när man står där vid maskinen, med pennan i skjortfickan och jobbar.”

Kläderna som personalen använder kommer från Björnkläder. Det hela är en historia för sig och Simon berättar att de letade efter de äldsta svenska arbetsklädestillverkarna. Målet var att förstärka den anrika känslan som deras egen verksamhet har.

Det började med att de behövde arbetsskor åt personalen. De hittade ett företag som har tillverkat skyddsskor i Kumla sedan 1839, Arbesko. När de sedan behövde kläder bestämde de sig för att använda Björnkläder.

”Vi vill samarbeta med andra varumärken som bygger vår story kring det här anrika varumärket”, berättar Simon och förklarar att innan de började använda Björnkläder 2021 hade personalen ingen gemensam uppsättning arbetskläder.”

Företagsledningen tyckte det var viktigt att skapa en känsla av samhörighet och enhet. Björnkläder, som delade Bröderna Wigells långa tradition av hantverkskunnande, var ett givet val. De var ute efter en lite traditionell känsla, men där kläderna ändå hade de senaste, nutida attributen. Enligt Simon kommer de fortsätta att använda Björnkläder.

”Det är inkört nu.”

Efter CNC-maskinen följer slutputsen av sitsarna och svarven där de tillverkar stolsbenen.

Robin Forsmark gillar att det är så stor variation i arbetet. Vissa dagar jobbar han med möbeldetaljer till fyra, fem olika varumärken. Han pratar om hantverksskickligheten som krävs, eftersom trä är ett levande material och man måste förhålla sig olika till varje lilla bit virke.

”Ingen bit är den andra lik”, säger han.

Simon fortsätter genom fabriken och hjälper till att borra ben och göra kryss till stolarna. Han utbildade sig till ekonom, men är en produktionsmänniska i grunden.

Därför älskar han ”att kunna springa ut i fabriken och känna lukten av trä, höra hur maskinerna kör och se möbler skapas med hjälp av våra händer”.

Han är stolt över att vara en del av detta. Hundrafemtiofyra år av möbelproduktion är en fantastisk historia. Samtidigt kan han påverka hur framtiden kommer se ut för verksamheten.

”Det om något är en dröm för mig”, säger Simon.

Efter borrandet av ben monterar de sitsryggarna och toppstyckena. Sedan sätter de fast benstativen. Sist är slutmonteringen. Sedan har de en obehandlad pinnstol.

Här står Mohsen Alwily och limmar ihop en möbel.

”Rätt mängd lim är A och O”, menar han. Det får inte vara för mycket och inte för lite. ”En liten limbubbla ska synas, då vet man att det är bra.”

Mohsen trivs väldigt bra på Bröderna Wigells och känner att stolfabriken har blivit som en andra familj för honom sedan han kom till Sverige.

Hans kollega Idris Osman håller med. Han trivs också utmärkt på arbetsplatsen. Han tycker det är kul att det hela tiden kommer in nya produkter som de får arbeta med. Han ser många olika möbler och det är roligt.

Idris arbetar med att lacka eller olja in, slipa och topplacka pinnstolarna efter tillverkningen. Efter detta sätter man också Bröderna Wigells stolfabriks emblem på produkterna.

Mathias Nordström berättar att noggrannhet är viktigt när man jobbar med färgpistolen. Samtidigt som man måste täcka alla ytor gäller det att inte spreja för mycket på en och samma plats, för då kan lacken rinna. Han säger:

”Det är mycket som spelar in för att få ett bra resultat med ytbehandlingen, det måste exempelvis vara en ren miljö i lokalerna för att undvika damm i luften.”

Efter att lacken eller färgen har torkat har de en färdig produkt, som de kan skicka till kunden.

Telefonen ringer och Simon går tillbaka till sitt kontor för att svara. Det är kunder som kommer på besök. Han möter dem vid dörren och visar dem runt i lokalerna och beskriver produktionsprocessen.

Simon, Lovisa och kunderna samlas i ett rum efter rundturen och pratar över en kopp kaffe och bullar. Diskussionen handlar om produkten som kunderna vill ha och hur Wigells kan bidra.

Simon förklarar att han, Lovisa och hennes två bröder gärna lägger fokus på att kunden och leverantörerna ska känna att Wigells är en stabil verksamhet och traditionell aktör, som funnits och planerar att fortsätta finnas i framtiden.

Från början, direkt efter övertagandet av pinnstolfabriken, har de fyra delägarna varit måna om att bevara det traditionella, men också att följa tiderna och förnya verksamheten. Därför har de börjat uppdatera till ett digitalt affärssystem. Tanken är att få det bästa av två världar: att automatisera produktionen och samtidigt behålla det traditionella hantverket.

Själva monteringen vill de ska göras för hand för att måna om hantverket. På så vis kan de bättre kontrollera slutprodukten.

De har många långsiktiga mål. De vill rusta upp lokalerna för att personalen ska trivas ännu bättre. De pratar om solceller på fabrikstaket. Dessutom har de idéer om hur de ska ta hand om spillet från produktionen, men inget är ännu officiellt.

Lovisa uttrycker det på följande sätt:

”Vi tror på kombinationen av vårt unika arv av hantverksskicklighet och framtidens tekniska lösningar.”

Som utbildad personalvetare är hon insatt i personalfrågor och tycker det är roligt att skapa många nya kontakter och relationer i sitt arbete, med både kunder och leverantörer.

Hon och Simon tar farväl av kunderna, glada över ännu ett nytt spännande samarbete. Idag har de förutom sin egen produktion av pinnstolar, även legotillverkning åt kunder.

För tydlighetens skull bör man veta att Wigells är själva varumärket. Där har de tillverkning av de egna möblerna och modellerna. Ett företag som köper Wigells möbler är Svenssons i Lammhult.

Legotillverkningen går under Bröderna Wigells stolfabrik, som de driver som en industri. Ofta hjälper de till med produktutvecklingsarbetet, så att kundernas förfrågningar kan förverkligas på ett effektivt sätt. Sedan tillverkar de produkterna. Dessa får kunden rättigheterna till.

Men det är inte riktigt hela sanningen. Designers med egna varumärken ställer sig nu på kö för att jobba tillsammans med Bröderna Wigells stolfabrik. Några av dem nämner även stolt att deras produkter produceras just där, i småländska Malmbäck.

Bland annat jobbar Bröderna Wigells stolfabrik med Svenskt Tenn, Verk och Gustaf Westman Objects, vilka efterfrågar produkter som är lokalt producerade i Sverige.

Hållbarhetstanken löper genom hela verksamheten. Simon berättar att Bröderna Wigells inte vill göra
slit-och-släng-möbler. Deras möbler ska i stället hålla i femtio till hundra år. Faktiskt har de köpt tillbaka några gamla pinnstolar som tillverkades i Wigells stolfabrik i början av 1900-talet. De håller än i dag. Och den kvaliteten är något att sträva efter, tycker han.

Men visst har det funnits fartgupp i produktionen. Det gör det alltid, kanske speciellt under en pandemi. Ända sedan de tog över företaget har bristen på virke i vissa dimensioner varit en huvudvärk. Eftersom de inte kan ta in större mängder och förvara det i sina lokaler har situationen varit svårhanterlig, berättar Simon. Men på något sätt har de klarat av problemen och lyckats leverera möbler till sina kunder Källemo, Blåstation och Ellos med flera.

En röd linje som Simon, Lovisa, Teodor och Ludwig alltid strävat efter, är att specialisera sig på det krångliga, det som inte är enkelt. På det sättet kan de ge plats åt hantverket.

Förutom hantverket är de också måna om fastigheten. Det är som Ludwig säger:

”Det är en gammal och anrik fastighet som har varit med om mycket.
Så det gäller att vårda den med extra mycket omsorg och en gnutta kärlek.”

Själva uppvärmningen av fastigheten sker via en stor panna, där de eldar sitt spill av flis och spån. Överblivna bitar kör de i en tugg som sedan skickas vidare till silon. Materialet matas därifrån in i pannan. Ludwig berättar att han gillar att vara i pannrummet på vintrarna, för där är det så varmt och skönt.

Kort efter mötets slut åker Lovisa hem för att hämta barnen från förskolan, men Simon dröjer kvar med Teodor och Ludwig. De avslutar dagen med ett ledningsmöte, då de planerar nästa dag och resten av veckan och försöker lösa det som ännu inte blivit löst.

När Simon har släckt ner i lokalerna och klivit ut från fabriken har solen redan hunnit gå ner. Han sätter sig i bilen, lite trött i huvudet och kroppen efter ännu en lång, händelserik dag på stolfabriken. Det har varit en otrolig berg-och-dal-bana att ta över ett företag i dessa tider, berättar han, men samtidigt var möjligheten med att köpa Bröderna Wigells stolfabrik för bra för att stå över.

Under färden hem tänker han på hur Wigells har ena foten i det traditionella och den andra i den moderna världen, vad gäller sociala medier, nya teknologier och maskiner som kan göra flera arbetsmoment i ett. Trots det har de inte tappat fokus, utan fortsätter träget och troget med den möbeltillverkning, som Bröderna Wigells stolfabrik initierade redan på 1860-talet.

Jordnära och välkomnande verkar vara kärnan i företaget. Samt viljan att arbeta för att uppnå sina mål och inte minst att uppfylla kundernas alla önskemål.

Swen Axelsson, pappa till Lovisa, Teodor och Ludwig, berättar om en skylt som hängde på hans arbetsplats när han var ung. De orden har följt honom genom livet:

”Det omöjliga gör vi medan ni väntar, underverk tar något längre tid.”

De orden sammanfattar Bröderna Wigells stolfabrik väl.